Direktlänk till inlägg 11 mars 2010
Min syster har skrivit en krönika som jag tycker är så bra att jag frågade henne om jag fick ta med den i bloggen. Jämnställdhet är väldigt viktigt för mig och har så alltid varit.
Den Internationella kvinnodagen uppmärksammar ojämställdhet och kvinnors situation över hela världen. Den instiftades redan 1910 på initiativ av Clara Zetkin. I Sverige firades dagen första gången 1912. 1977 antog FN en resolution som rekommenderar ett allmänt firande av en internationell kvinnodag. 1980 proklamerade FN den 8 mars som Internationell kvinnodag.Clara föddes den 5 juli 1857 i Wiederau, Tyskland och dog den 20 juni 1933 i Moskva. På bilden syns hon under en kongress i Zurich 1897.
I måndags firades Internationella kvinnodagen men vad innebär det egentligen? Att vi kvinnor i många yrken har lägre lön än en man som gör samma jobb, det är sedan länge känt. Men händer det något trots att det är ett välkänt faktum – Nej.Ibland tror jag att en del som kallar sig feminister bara tror det handlar om kunskap, inte om förändring. De kan säga sig vara feminister hur många gånger som helst men så länge de inte bidrar till jämställdhet mellan könen tror jag dem inte. Men oj, nu skrev jag visst det där tabubelagda ordet ”Jämställdhet”. Om man tittar på hur en del TV-kanaler och tidningar behandlar kvinnofrågan så kan jag bara dra en slutsats och det är att vi kvinnor är här för att tillfredsställa männens behov. Och nej, jag är ingen så kallad rödstrumpa. Jag är en kvinna bland andra och jag vill också ha mina behov tillfredsställda.
Pseudodebatt
TV3 ”firade” dagen med en nypremiär på serien Svenska Hollywoodfruar där den största förespråkaren av den ”nya” kvinnorollen deltar – Anna Anka. I ett flertal tv-program har hon uttalat sig om hur viktigt det är att kvinnan ”går ner på knä” för mannen minst en gång om dagen. Kvinnans tillfredsställelse är helt klart underordnad mannens behov enligt hennes sätt att se det. För mig handlar detta om att kasta oss kvinnor tillbaka till 50-talet och hemmafrurollen. Det som skrämmer mig mest med Anna Anka-syndromet är att det blir en pseudodebatt. Det tar bort fokus från de verkliga problemen. Vi kan märka av kvinnoförtrycket överallt, i domstolar, på arbetsplatserna, i medierna.
Säg mig det herrmagasin som tar upp bantning på löpet? Säg mig den domstol som dömer en kvinnomisshandlare till ett lika hårt straff som en man som misshandlar en annan man? För så är det faktiskt, kvinnor har inte samma värde som män och ändå är det i år hundra år sedan Internationella kvinnodagen firades för första gången.
Skillnader ellan könen
Många bakåtsträvare talar om att jämställdheten mellan könen inte får gå för långt. Man och kvinna är inte lika i alla avseenden och vi ska bevara skillnaden och hylla den, använder de som argument. Vi kvinnor kanske inte har samma fysiska styrka som männen men vi har definitivt samma intellektuella kapacitet. Men inte heller när det gäller den fysiska styrkan stämmer det in på alla kvinnor så det går helt enkelt inte att generalisera på detta sätt.
Vad är det egentligen de vill bevara?
Lika för alla
Kanske är det så att det finns en dold politisk agenda att vi kvinnor ska tillbaka till hemmet och barnen? Det finns inte arbeten så det räcker för oss alla och vad vore då bättre än att få undan en stor del av de arbetssökande. Men om det står på agendan så kanske det samtidigt behöver skapas bättre ekonomiska förutsättningar för att kunna stanna i hemmet. Men framförallt så är det inte politikernas roll att styra vem i ett förhållande som stannar i hemmet. I jämställdhetens namn bör detta vara något de berörda själva bestämmer. För mig är det i så fall också en självklarhet att denna möjlighet, om man nu ska se det som en möjlighet, ska gälla alla människor. Det vill säga om du lever i ett homosexuellt förhållande ska du ha samma möjligheter som om du lever i ett straight förhållande.
Samma värde
Tidigare har Sverige, i alla fall på på papperet, försökt gå före i sina strävanden efter ökad jämställdhet mellan könen.
Men nu lägger man sig tydligen platt på rygg när EU står i beredskap att införa det mest kvinnofientliga, för att inte säga människofientliga, direktivet hittills. Vi kvinnor, ska enligt förslaget, inte längre själva få bestämma när vi ska börja arbeta efter graviditet. Att EU-parlamentet består av 65 procent män och kommissionen av 67 procent män visar detta förslag allt för tydligt. Det är tragiskt att vi idag, 100 år efter att Internationella kvinnodagen först firades, inte har kommit längre. Min utgångspunkt är att vi alla oavsett kön, etnicitet, religion, sexuell läggning eller politisk tillhörighet har samma värde. Det ska också avspeglas i samhället.
Maria Johansson Markbladet
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | |||
8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | |||
15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | |||
22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | |||
29 | 30 | 31 | |||||||
|